Det enda jag vill göra är att åka buss och vara ensam och lyssna på musik. 
Jag vill ha pengar så jag kan hänga på Banana Moon och köpa skivor, jag vill åka någonstans helt ensam och se saker, trots att jag annars gärna tar med mig mitt hjärta eller någon annan. 

Tills för typ ett år sedan spenderade jag all den tid jag hade på att hjälpa de som jag brydde mig om, vilket var i princip alla jag känner då jag är en person som inte kan låta bli att bry sig. 
För att själv må det minsta bra så gjorde jag allt för att hjälpa människor ur deras egna problem. Jag fanns där tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Det enda jag brydde mig om var att alla andra skulle må bra, men jag tänkte aldrig på mig själv. 

Jag var väldigt sällan ensam och slängde bort mig själv totalt. Slutade tänka på sådant som hade med mig att göra, som att jag borde sova mer, jag borde försöka få min prestationsångest att minska, jag borde ta mer tid till mig själv och så vidare. 
Detta höll på i flera år, tills förra året då jag spenderade en hel vecka i början av sommaren med att vara ledsen, orolig, väntandes och framförallt, ensam. 

Sedan dess har jag varit så mycket ensam emellanåt att jag ibland får ångest. Men det finns inget bättre. Något alla borde tänka på. Man tror att bara man är med andra och pratar om annat så löser sig det mesta och det känns bättre, men man måste alltid tänka på sig själv.