Det bästa man har är trots allt vänner, de är dem man skrattar bort alla tårar med.
Jag förstår nu att ingen kärlek kan skada mig så pass mycket att mina vänner inte kan laga mig.
Men ändå. Ändå orkar jag inte.
Orkar inte att jag har kvar allting i mig,
att det aldrig hittar ut ordentligt utan det river och sliter i bröstet så fort det blir för tyst.