Idag krampar min mage.
Jag har gått ner tre kilo, mina ögon rinner och jag läser allt gammalt som river inuti mig.

Måste ha fått världens jobbigaste sms på länge igår,
vilket resulterade i att jag drog upp alla känslor, som jag inte kan fatta att de är flera månader gamla.
Gick igenom allting i huvudet och med en av de bästa vänner man kan ha, pratade till tidigt på morgonen om allt gammal, och nytt. Gick igenom hela "regn-kvällen" med henne och allt jag hade tänkt då.
Nu är det på riktigt. Nu vet några av de viktigaste personerna i mitt liv så nu är det verkligen allvar.
Vill inte, vill verkligen inte ha det såhär. Varför kan man inte välja för?


"och sofie säger att de säger att man inte kan välja sin familj,
men jag tror fan inte ens man kan välja vem man ska älska jag menar,
hur skulle jag inte kunna älska honom?

En halvtimma ute i regnet och jag börjar inse att det är nu det verkligt svåra kommer,
nu när jag har erkänt både det ena och det andra, för vänner men framförallt mig själv.
Det är då man faktiskt riktigt förstår hur det ligger till.
Är ganska ledsen, mest för att det har blivit som det har blivit.
Vill inte ha det såhär, vill inte känna såhär.
Och värre är att jag tror inte att jag någonsin kommer våga berätta för inblandade.
Är alldeles för rädd, feg och stolt för att klara av något så, för mig, stort.
Vill inte förlora den sista värdigheten som jag har.
Önskar att det fanns något telepatiskt sätt att visa jobbiga känslor för folk,
speciellt sådana känslor som man inte riktigt vet var de hör hemma, eller vad det egentligen är för känslor.

Hittade sönderlästa brev och bortglömda bilder och medelanden.
Vissa saker finns kvar, andra har försvunnit och känns så avlägsna så jag kan knappt tro att det ens fanns i det här livet.
Saknar så mycket.

Mycket skratt men mest tårar, vi hade sagt att vi inte skulle gråta men fan, Sabina och jag.
Det räckte med en enda replik ("Det här är egentligen Anders slinga, han var så stolt över den!") för att tårarna skulle börja rinna, och sedan en till ("Den här låten är egentligen en kärlekslåt, men ikväll handlar den om oss. För det finns ingen tid kvar för oss") för att vi seriöst skulle sitta snyfta hejdlöst. Har aldrig gråtit så mycket på bio, någonsin.
Har nog inte gråtit så mycket på länge över huvud taget.
Är så rädd för att sommaren ska ta slut. Så mycket jag inte gjorde som jag borde ha gjort.
Så mycket jag inte sa som jag borde ha sagt.
Har förlorat så många chanser och förstört så många möjligheter,
tack vare att jag tänkte att det fanns tid. Nu finns det snart ingen tid mer och allting är försent.

Ändå var det inte så gammalt som det känns. Det är alldeles för nära för att jag ska förstå att det ens har hänt.
Har inte riktigt fått grepp om hur fort saker har förändras, från noll till hundra på två sekunder.
Det kom så himla fort, men försvann lika hastigt.
Kanske var därför det blev som det blev, jag är inte den som rusar in i saker,
om man jämför med hur jag var förut, innan allting.
Automatiskt drog jag upp all gammal skit jag kan komma att tänka på,
förstår inte hur jag orkar fortsätta plåga mig själv såhär.

Drar upp gammalt med en vän jag alltid haft.
Sånt där gammalt som aldrig kommer ifrån varken henne eller mig.
Allt det som har format mig till den jag är idag.
Ångrar så mycket och saknar så lite, men ändå finns det kvar.
Kommer alltid bli påmind och kommer aldrig ifrån det.
Önskar ni kunde förstå mig, oss, och vårt beteende.
VI fick inte hjälpen vi behövde och ni kommer aldrig förstå förrän ni själva går igenom det.
Ni är för blinda för att se oss riktiga människor.

Glöm allt jag skrev innan Spanien, du kan glömma allt.
Det sista jag vill just nu är att se dig, för jag trodde att du kunde hålla dina löften men det verkar inte så.
Det värsta är att du verkar inte fatta vad fan du håller på med, vad du ställer till med.
Det här bevisar bara hur mycket du orkar kämpa för något.
Jag är inte ledsen, bara arg. Jag trodde bättre om dig.

Det bästa man har är trots allt vänner, de är dem man skrattar bort alla tårar med.
Jag förstår nu att ingen kärlek kan skada mig så pass mycket att mina vänner inte kan laga mig.
Men ändå. Ändå orkar jag inte.
Orkar inte att jag har kvar allting i mig,
att det aldrig hittar ut ordentligt utan det river och sliter i bröstet så fort det blir för tyst.

Tre dagar har passerat, tre dagar kvarstår.
Hitills har det varit den jobbigaste och mest hemska vecka jag upplevt.
Att jag drömde att du blev arg på mig gör inte saken bättre, för jag är rädd att du kanske är det på riktigt.
Kom hem nu, jag måste få höra att det fixar sig och att jag inte ska tänka så mycket.

Jag borde verkligen inte,
men det enda jag vill är att ha dig här så vi kan göra allt vi planerat.
Hatar att telefonen är tyst, kom hem.

I huvudet är det 09 men hjärtat har åkt tillbaka två år i tiden.
Upplever samma tankar, samma gråtattacker och samma hatkärlek.
Vill samma saker men söker mig till nya människor.
Jag kommer aldrig klara mig igenom det här med förståndet i behåll.

Trots att allting är slut så vandrar tankarna iväg till dig och det plågar mig att du antagligen är med någon annan just i denna minut. Vill slita ut hjärtat och ångesten och allt som har med dig att göra, för jag går sönder snart.