Hatar den här hålan för att ingenting händer. Jag kommer gå åt helvete om det fortsätter såhär.
Det blev ingen fest idag.
Förutom att vi var uppe på stan och fixade med pendlingen till PIP och träffade Victor ett tag,
så blev det ingenting alls av hela dagen.
Var i och för sig hos Linn en stund på kvällen men jag var så himla trött så Bex och jag gick hem rätt tidigt ändå.
Är mest trött hela tiden. Orkar ingenting och det enda jag vill är att sova.
Hoppas verkligen det går över till onsdag annars blir det galet.

Hittade förresten en bild från i fredags. Jag är liten...

Pipen har filmat hur han fixar håret och lagt ut på yt,
nu kommer alla killar i örebro springa och köpa d:fi wax imorgon när vi ska på stan.
Det är väl lika bäst att se upp...

Tjugotvå dagar kvar till skolan börjar igen. Är lika nervös och rädd som jag är förväntansfull.
De senaste dagarna har varit bra och mindre bra. Vi festade i fredags och sov bort halva dagen igår.
På måndag är det förhoppningsvis fest igen, på onsdag åker vi till Karlskoga och vi taggar för fullt.
Livet känns ganska bra faktiskt, trots att jag har förlorat så många.
Försöker att inte tänka på det överdrivet mycket för det är då som jag ramlar igen.
Ändå så vet jag ju att det ligger under allting och trycker. Kan inte andas ordentligt.
Trycker alla känslor åt sidan, det jag tänker prioritera nu är de jag har kvar, som behöver mig.

Drar upp gammalt med en vän jag alltid haft.
Sånt där gammalt som aldrig kommer ifrån varken henne eller mig.
Allt det som har format mig till den jag är idag.
Ångrar så mycket och saknar så lite, men ändå finns det kvar.
Kommer alltid bli påmind och kommer aldrig ifrån det.
Önskar ni kunde förstå mig, oss, och vårt beteende.
VI fick inte hjälpen vi behövde och ni kommer aldrig förstå förrän ni själva går igenom det.
Ni är för blinda för att se oss riktiga människor.

Träffade både nytt och gammalt, skrattade och snackade skit.
Det blev jobbigt ett tag. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen så det var tur att Sabbe var med.
Som vanligt vill man aldrig gå hem därifrån, som vanligt är det S och jag som går hem tidigt på morgonen, sist av alla. Lyssnade på busringningar, spelade guitar hero, pratade och hade det bäst som alltid.
Vill inte att sommaren ska ta slut.


Victor & Kasper

Fattar inte att Bex vill höra My name is Jonas och Hit me with your best shot,
efter allt guitar hero-spelande hela natten.
Ramlade hem runt halv sex efter att ha spenderat kvällen och natten med sjuka människor.
Finner ingen mening i att sova bort hela dagen,
så vi väljer att aldrig gå och lägga oss.

Glöm allt jag skrev innan Spanien, du kan glömma allt.
Det sista jag vill just nu är att se dig, för jag trodde att du kunde hålla dina löften men det verkar inte så.
Det värsta är att du verkar inte fatta vad fan du håller på med, vad du ställer till med.
Det här bevisar bara hur mycket du orkar kämpa för något.
Jag är inte ledsen, bara arg. Jag trodde bättre om dig.

Att en kväll kan bli bättre än förväntat kunde jag aldrig förstå.
Är så van vid att det mesta inte blir som man tänkt sig. Det här var vad jag hade tänkt mig, tusen gånger om.
Två timmars sömn inatt spelar heller inte någon roll, för jag fick dansa hem på gator jag känner till alldeles för väl.
Kände mig riktigt lycklig och det är en känsla jag är obekant med.
Ikväll gör vi nog något liknande.

---

I wish i was your favorite girl, i wish you thought i was the reason you are in the world.
I wish my smile was your favorite kind of smile.
I wish the way that i dressed was your favourite kind of style.

I wish you couldn't figure me out,
but you always wanted know what i was about.
I wish you'd hold my hand when i was upset,
i wish you'd never forget the look on my face when we first met.

Jag har saknat fest. Speciellt de där hemmafesterna som aldrig verkar inträffa i örat längre.
Kvällen tänker vi spendera hos Frida, jag tänker festa som att det inte finns någon morgondag.
Orkar inte tänka på att jag ska klippa mig klockan nio imorgonbitti, jag tänker ta det som det kommer.
Men det här har jag längtat efter. För en gångs skull är jag taggad.
Det är jag och hoffmaestro och kan inte låta bli att le. Jag ska dansa tills solen går upp.

Det bästa man har är trots allt vänner, de är dem man skrattar bort alla tårar med.
Jag förstår nu att ingen kärlek kan skada mig så pass mycket att mina vänner inte kan laga mig.
Men ändå. Ändå orkar jag inte.
Orkar inte att jag har kvar allting i mig,
att det aldrig hittar ut ordentligt utan det river och sliter i bröstet så fort det blir för tyst.

Egna sängen är alltid bäst men det känns så fel att vara ensam, speciellt när jag har valt det själv.
Det var nästan bara jobbigt att komma hem, har haft så fina veckor och all saknad tar över.

Två minuter och ett telefonsamtal senare känns saker lättare att hantera.
36 dagar kvar tills skolan börjar, och alla de dagarna ska jag ta vara på, och spendera på bästa sätt,
med människor jag kan stå ut med.