Är van vid att händer lämnar spår på mig, på alla olika sätt ni kan tänka er.
Både brutalt och på det mest underbara sätt man kan komma på.
Men de här spåren jag har just nu är något jag inte har upplevt på länge märker jag.
Minsta rörelse registreras i mitt minne för att stanna, åtminstone för ett tag.
Kommer antagligen dö snart om min mage ska bli jobbig varje gång.

Vet inte vart det här leder, men just nu vet jag vad jag vill och jag tänker ta allting som det kommer.
Inget se fram i tiden och fundera hur allting kommer vara då.
Allting är så himla osäkert hela tiden så från och med nu tänker jag ta vara på varenda bra ögonblick.
Alltså inte vara så rädd för vad som kommer hända, och dessutom inte oroa mig så mycket, och så lätt bli ledsen och sur. Ska vara så pass bra som jag kan vara, så får jag hoppas på att det blir bra tillslut.

l


Fest igår, överallt.
Hängde hos killar från peru, pratade spanska och blev lagom full.
Hade det varit för något år sedan hade jag antagligen flippat när de drog fram marijuanan men varje människa står för sina egna handlingar och val. Dessutom finns det värre saker man kan göra.
Tror att något av det bästa var att en av de finaste och bästa orkade ta sig till oss trots att han var sjuk,
vaknade bredvid honom imorse och känner mig riktigt glad.

Målade latinskt citat på min vägg i fredags, vill färga håret.

"medans med dig är det 24 timmar bra och 0 timmar skit,
och har varit så sen vi började prata och det har bara blivit bättre"

Jobbigaste veckan väntar. Hänger i it-huset hela tiden, alltså inget mediahus och inga mediaelever, ledsen.
Inte min dag idag. har inte lust med något. Ingenting vill fungera för mig och alla dissar.
vad fan är det här egentligen?

Sitter i skolan, har inte varit såhär trött sen... igår.
Sover i stort sett ingenting på nätterna så jag får väl helt enkelt skylla mig själv.
Vill inte sova, det finns ju så mycket bättre och roligare saker att göra,
"som sagt, sova kan man ju göra när man är död".

Men jag vet någon som nog kommer sova väldigt bra i sofforna sen på rasten.

Har en sån där konstig känsla i magen som man inte riktigt kan definera,
man vet liksom aldrig om den är bra eller dålig.
Tror nog att den är mest dålig men vet inte på vilket sätt jag känner mig.
Är jag arg eller ledsen? Eller är jag båda delarna? Eller ingetera? Vill nog inte veta egentligen.
Vill inte heller tänka på allting jag borde tänka på. Finns så mycket jag borde gå igenom men vill inte göra allting verkligt.
Det värsta med döda helger är att man får alldeles för mycket tid för sig själv.
När det dessutom är natt och alla sover blir det ännu värre.
Kommer nog aldrig lyckas somna. Kanske lika bra.

Har hittat en enda negativ sak med gymnasiet:

Alla vänner jag behöver men förlorar.
Har fått nya och kommit närmare gamla, men vad händer med de man hade innan?
Alla man vet att man behöver och som man önskar kunde förstå det.
Varför ska det alltid vara så svårt för?