Allting har blivit så himla jobbigt de senaste dagarna.
Ibland är det lugnt, stilla vatten, men just nu känns det som att det stormar.
Har fått så himla mycket att vara ledsen över, ännu mer än förut,
som alla jobbiga sms jag fått på sista tiden (antar att du läser men kan inte riktigt skriva förlåt, för du måste förstå att det blir jobbigt för mig också).
Så himla mycket känslor, de är för många, får inte plats.

Har varit i borlänge hela helgen, bara jag, mina känslor all jävla musik.
Har mest varit ledsen. Känns ändå bra att jag fick ha de där dagarna till mig själv.
Vet fortfarande inte hur jag vill göra med någonting.
Är så himla rädd.

Åh. Trivs så bra i min klass. Och älskar min nya dator.
Idag fick halva klassen en hel del fotouppgifter på stan,
Amanda och jag hittade en jättemysig hund:


Förstår inte hur jag kunde vara så nervös innan vi började. Min klass är bäst,
känner mig verkligen he-he-hemmaaa. Känner också att jag verkligen längtar till hajken på måndag.
Och nu åker jag till marieberg/ikea och köper datorgrejer + annat.

Måste ha fått världens jobbigaste sms på länge igår,
vilket resulterade i att jag drog upp alla känslor, som jag inte kan fatta att de är flera månader gamla.
Gick igenom allting i huvudet och med en av de bästa vänner man kan ha, pratade till tidigt på morgonen om allt gammal, och nytt. Gick igenom hela "regn-kvällen" med henne och allt jag hade tänkt då.
Nu är det på riktigt. Nu vet några av de viktigaste personerna i mitt liv så nu är det verkligen allvar.
Vill inte, vill verkligen inte ha det såhär. Varför kan man inte välja för?


"och sofie säger att de säger att man inte kan välja sin familj,
men jag tror fan inte ens man kan välja vem man ska älska jag menar,
hur skulle jag inte kunna älska honom?

En halvtimma ute i regnet och jag börjar inse att det är nu det verkligt svåra kommer,
nu när jag har erkänt både det ena och det andra, för vänner men framförallt mig själv.
Det är då man faktiskt riktigt förstår hur det ligger till.
Är ganska ledsen, mest för att det har blivit som det har blivit.
Vill inte ha det såhär, vill inte känna såhär.
Och värre är att jag tror inte att jag någonsin kommer våga berätta för inblandade.
Är alldeles för rädd, feg och stolt för att klara av något så, för mig, stort.
Vill inte förlora den sista värdigheten som jag har.
Önskar att det fanns något telepatiskt sätt att visa jobbiga känslor för folk,
speciellt sådana känslor som man inte riktigt vet var de hör hemma, eller vad det egentligen är för känslor.

Trots att vi inte har kommit in ordentligt än så trivs jag redan i min klass,
den verkar så himla bra och vi kan redan skratta och försöka vara oss själva.
Förutom att jag helst vill sova hela tiden så är jag på riktigt bra humör.
Finns så himla mycket saker jag skulle vilja ändra på,
så mycket jag vill göra och säga till specifika människor.
Skjuter allting åt sidan istället. För jag är alldeles för feg som vanligt.
Önskar jag var mer impulsiv,
för isånnafall kunde jag säga allt jag vill säga utan att behöva tänka på några konsekvenser.

och som vanligt så saknar jag så mycket.
Klarade av dagen, verkar ha fått en ganska bra klass.
Är ändå så himla nervös. Två timmar är ingenting mot en hel dag, flera dagar.
Jag har iallafall bästa schemat och ser faktiskt fram emot att få börja på riktigt nästa vecka.

Vet som vanligt inte när jag har fått tillräckligt.
Så mycket som hände igår som jag vill ha ogjort, tror jag.
Men det var sista rycket, imorgon är det allvar.

Hittade sönderlästa brev och bortglömda bilder och medelanden.
Vissa saker finns kvar, andra har försvunnit och känns så avlägsna så jag kan knappt tro att det ens fanns i det här livet.
Saknar så mycket.

Har inte gått och lagt mig än. Är mest trött och inte så jätteglad men det finns fördelar.
Jag slipper somna, för att sedan vakna upp och tänka på allt det jobbiga.
Flyr från morgonrutinerna helt enkelt, känns som enda utvägen eftersom jag inte kan hantera alla tankar som följs åt de första rutinerna. Flyr nog från det mesta, men försöker samtidigt att inte drömma för mycket.

För övrigt så klarade jag mig igenom natten med världens bästa vän och satc.

Jag var i Närkes Kil igår. Ångrar lite nu att jag inte tog vara på vädret och omgivningarna.
Nu är det inte långt kvar. Så himla nervös.
Alla pratar om att de ska köpa så himla mycket nya kläder till måndag när allt börjar igen,
men vad gör vi som inte har något jobb och definitivt inte någon ekonomi? Ångest.
Den här sommaren har varit bra, men det känns som att förra var bättre.
Har haft så mycket att vara ledsen över i år.

---

I fell asleep on the passenger seat,
i dreamed of summer sex with you and you whispered in my ear:
tonight tonight tonight tonight,
i wanna be with you tonight tonight tonight tonight

Jag vill inte tänka på att det är en vecka kvar till skolan börjar, orkar inte.
Det känns som att sommaren knappt har börjat. Så mycket som jag inte gjorde ju.
Brukar säga mig själv att man aldrig ska ångra något, för vad som är gjort går inte att ändra på.
Men jag ångrar det jag INTE har gjort. Så mycket jag hade planerat att göra och säga,
men jag fegar ut som vanligt. Och skjuter upp allting, säger att det finns tid kvar.

Jag badade aldrig utomhus (inte ens i Spanien).
Jag träffade aldrig klassen något mer.
Jag fixade aldrig alla problem.
Jag såg aldrig solned/upp/gången ordentligt.
Jag fixade aldrig min vattenpipakväll med vin, cider, musik och massor av folk.
Jag åkte aldrig till andra städer i syfte att träffa förlorade vänner.
Jag blev aldrig mer impulsiv.
Jag tog aldrig de chanser jag borde ha tagit.
Jag sa aldrig hur jag kände.

Nu finns det ingen tid kvar.


08

Tror att jag får såna här panikångest-attacker mest för att jag håller inne med så mycket hela tiden.
Jag vill helst gömma mig under en sten tills allt är över, om det ens går över.
Istället för att försöka glömma hänger jag här och plågar mig själv med all sorts musik.

Pinsamheter och spyor, men jag hade kul igår ändå.
Kändes som att natten aldrig skulle ta slut, som att vi hade all tid i världen på oss.
Idag är det inte så mycket bakfylla men ännu mer ångest och minnesluckor.
Hakar upp mig på fel saker. Lämna det neah, det är inget speciellt.




Börja inte hoppas.

Mycket skratt men mest tårar, vi hade sagt att vi inte skulle gråta men fan, Sabina och jag.
Det räckte med en enda replik ("Det här är egentligen Anders slinga, han var så stolt över den!") för att tårarna skulle börja rinna, och sedan en till ("Den här låten är egentligen en kärlekslåt, men ikväll handlar den om oss. För det finns ingen tid kvar för oss") för att vi seriöst skulle sitta snyfta hejdlöst. Har aldrig gråtit så mycket på bio, någonsin.
Har nog inte gråtit så mycket på länge över huvud taget.
Är så rädd för att sommaren ska ta slut. Så mycket jag inte gjorde som jag borde ha gjort.
Så mycket jag inte sa som jag borde ha sagt.
Har förlorat så många chanser och förstört så många möjligheter,
tack vare att jag tänkte att det fanns tid. Nu finns det snart ingen tid mer och allting är försent.

Ändå var det inte så gammalt som det känns. Det är alldeles för nära för att jag ska förstå att det ens har hänt.
Har inte riktigt fått grepp om hur fort saker har förändras, från noll till hundra på två sekunder.
Det kom så himla fort, men försvann lika hastigt.
Kanske var därför det blev som det blev, jag är inte den som rusar in i saker,
om man jämför med hur jag var förut, innan allting.
Automatiskt drog jag upp all gammal skit jag kan komma att tänka på,
förstår inte hur jag orkar fortsätta plåga mig själv såhär.

Lyssnar på Parken, saknar de senaste dagarna och förbannar min hals som gör så ont.
Har svårt att andas, får panik av tanken på att vara sjuk de sista veckorna.
PIP var awsome. Det går inte att säga något annat.
Jag är så himla trött hela tiden, men imorgon tänker jag komma igen för då blir det Broder Daniel Forever.