En halvtimma ute i regnet och jag börjar inse att det är nu det verkligt svåra kommer,
nu när jag har erkänt både det ena och det andra, för vänner men framförallt mig själv.
Det är då man faktiskt riktigt förstår hur det ligger till.
Är ganska ledsen, mest för att det har blivit som det har blivit.
Vill inte ha det såhär, vill inte känna såhär.
Och värre är att jag tror inte att jag någonsin kommer våga berätta för inblandade.
Är alldeles för rädd, feg och stolt för att klara av något så, för mig, stort.
Vill inte förlora den sista värdigheten som jag har.
Önskar att det fanns något telepatiskt sätt att visa jobbiga känslor för folk,
speciellt sådana känslor som man inte riktigt vet var de hör hemma, eller vad det egentligen är för känslor.