Så glad som jag är på bilden känns det som att jag aldrig har varit tidigare.
Sådär glad är jag minst en gång per dag, varje dag, varje vecka.
Jag har hittat något som jag aldrig har upplevt, och som jag aldrig trodde på förut.
Vet knappt om jag vågar tro på det nu heller, att man faktiskt kan ha det såhär bra utan några konsekvenser.
Det är inga regler, ingen press eller något alls. Allting verkar bara flyta på och jag kan inte göra nåt annat än att skratta hela tiden, för att jag är så jävla lycklig. Jag har hittat min bästa vän, den som förstår mig mest och den jag dessutom tycker om mest av alla. Han tar andan ur mig varje gång han rör mig. När han är ledsen känns det som att jag inte kan andas normalt, och jag känner mig aldrig så maktlös som då, när jag inte kan göra något alls. Eller när han får separationsångest och är rädd mitt i natten.
När han ler så börjar jag alltid skratta och blir så glad jag med. Det finns ingen som kan vända mitt humör så fort.
Det spelar ingen roll hur roligt jag har det med alla andra av mina vänner, ingenting slår Johnnys humor.
Han har berättat att när han ibland har vaknat på nätterna och försökt prata med mig, har jag kramat honom, pussat honom och tagit hans hand, när jag fortfarande är i sovande tillstånd. Jag minns inget av detta och det har inte bara hänt en natt, utan flera. Jag har aldrig varit med om det förut, aldrig gjort något sådant förut.
Det måste ju betyda att jag tycker om honom mer än jag någonsin tyckt om någon annan.
Min puls kommer antagligen aldrig bli helt normal tack vare honom.
Efter så kort tid så klarar jag mig inte utan honom. Han är bäst i hela universum (punkt slut stjärnstopp).

Vet inte riktigt vart jag ville komma med allt detta, kanske bara ville förklara hur glad jag är, och jag hoppas att alla andra också är det. För alla förtjänar någon som Johnny.

Folk är inte alltid som man tror. Det finns så mycket man inte vet om människors tänkande och agerande.
Vi festade igår, halloweenfest med både okända och kända människor.
Jag träffade en tjej som jag bara minns namnet på, och utseendet.
Jag vet ingenting om henne, inte ens hennes ålder. Egentligen är hon som vilken annan okänd festare som helst,
men hon fastnade i mina tankar. Hennes utseende stack inte ut speciellt mycket, hon betedde sig inte på något utstickande sätt och agerade inte på något sätt som fick mig att minnas henne.
Anledningen till att jag minns hennes ansikte är att hon skar sig, eller hade skurit sig.
Hon hade nästan mer ärr än mig och det gör mig fundersam och samtidigt nyfiken.
Vad krävs det för att en människa ska må så dåligt att den blir självdestruktiv? Har så mycket tankar angående den här tjejen just nu så jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Dagens samhälle har blivit så förstört och det förvånar mig knappt längre när en människa agerar självdestruktivt. Jag kan inte svara på vad det beror på. Är det för att vi lever i ett så bortskämt samhälle att vi lättare mår dåligt över bagateller? Eller har vi det sämre ställt ändå, trots våra moderniteter och snabba utvägar för allting? Kanske har vårt psyke blivit så nedbrutet av alla enkelheter att vi inte klarar av att hantera allting nytt som händer. Kriminaliteten ökar, vilket också förstör oss. Allt fler i min ålder kräver psykologer, behandlingshem och mediciner för att klara av att leva, klara av vardagen. 
Man förvånas över hur dåligt ställt så många i ens närhet har det, och hur det kan komma sig.
Att lida av någon psykisk sjukdom verkar vara vardagsmat för så många just i Sverige. Alla verkar ha något problem på något sätt och jag tror inte direkt att det kommer bli bättre med åren.