Så glad som jag är på bilden känns det som att jag aldrig har varit tidigare.
Sådär glad är jag minst en gång per dag, varje dag, varje vecka.
Jag har hittat något som jag aldrig har upplevt, och som jag aldrig trodde på förut.
Vet knappt om jag vågar tro på det nu heller, att man faktiskt kan ha det såhär bra utan några konsekvenser.
Det är inga regler, ingen press eller något alls. Allting verkar bara flyta på och jag kan inte göra nåt annat än att skratta hela tiden, för att jag är så jävla lycklig. Jag har hittat min bästa vän, den som förstår mig mest och den jag dessutom tycker om mest av alla. Han tar andan ur mig varje gång han rör mig. När han är ledsen känns det som att jag inte kan andas normalt, och jag känner mig aldrig så maktlös som då, när jag inte kan göra något alls. Eller när han får separationsångest och är rädd mitt i natten.
När han ler så börjar jag alltid skratta och blir så glad jag med. Det finns ingen som kan vända mitt humör så fort.
Det spelar ingen roll hur roligt jag har det med alla andra av mina vänner, ingenting slår Johnnys humor.
Han har berättat att när han ibland har vaknat på nätterna och försökt prata med mig, har jag kramat honom, pussat honom och tagit hans hand, när jag fortfarande är i sovande tillstånd. Jag minns inget av detta och det har inte bara hänt en natt, utan flera. Jag har aldrig varit med om det förut, aldrig gjort något sådant förut.
Det måste ju betyda att jag tycker om honom mer än jag någonsin tyckt om någon annan.
Min puls kommer antagligen aldrig bli helt normal tack vare honom.
Efter så kort tid så klarar jag mig inte utan honom. Han är bäst i hela universum (punkt slut stjärnstopp).

Vet inte riktigt vart jag ville komma med allt detta, kanske bara ville förklara hur glad jag är, och jag hoppas att alla andra också är det. För alla förtjänar någon som Johnny.

Är så tokkär som jag bara kan bli. Har dessutom haft tre helt underbara nätter. Sover själv inatt.

Jag måste ha världens finaste och underbaraste pojkvän som kom förbi med detta idag bara för att han saknade mig och för att jag var sjuk. Blev så glad och kunde inte sluta le.
Nu kan jag knappt bärga mig tills jag är frisk igen.

Är van vid att händer lämnar spår på mig, på alla olika sätt ni kan tänka er.
Både brutalt och på det mest underbara sätt man kan komma på.
Men de här spåren jag har just nu är något jag inte har upplevt på länge märker jag.
Minsta rörelse registreras i mitt minne för att stanna, åtminstone för ett tag.
Kommer antagligen dö snart om min mage ska bli jobbig varje gång.

Vet inte vart det här leder, men just nu vet jag vad jag vill och jag tänker ta allting som det kommer.
Inget se fram i tiden och fundera hur allting kommer vara då.
Allting är så himla osäkert hela tiden så från och med nu tänker jag ta vara på varenda bra ögonblick.
Alltså inte vara så rädd för vad som kommer hända, och dessutom inte oroa mig så mycket, och så lätt bli ledsen och sur. Ska vara så pass bra som jag kan vara, så får jag hoppas på att det blir bra tillslut.

l


Fest igår, överallt.
Hängde hos killar från peru, pratade spanska och blev lagom full.
Hade det varit för något år sedan hade jag antagligen flippat när de drog fram marijuanan men varje människa står för sina egna handlingar och val. Dessutom finns det värre saker man kan göra.
Tror att något av det bästa var att en av de finaste och bästa orkade ta sig till oss trots att han var sjuk,
vaknade bredvid honom imorse och känner mig riktigt glad.

Målade latinskt citat på min vägg i fredags, vill färga håret.

"medans med dig är det 24 timmar bra och 0 timmar skit,
och har varit så sen vi började prata och det har bara blivit bättre"

Lyssnar på Parken, saknar de senaste dagarna och förbannar min hals som gör så ont.
Har svårt att andas, får panik av tanken på att vara sjuk de sista veckorna.
PIP var awsome. Det går inte att säga något annat.
Jag är så himla trött hela tiden, men imorgon tänker jag komma igen för då blir det Broder Daniel Forever.