Är van vid att händer lämnar spår på mig, på alla olika sätt ni kan tänka er.
Både brutalt och på det mest underbara sätt man kan komma på.
Men de här spåren jag har just nu är något jag inte har upplevt på länge märker jag.
Minsta rörelse registreras i mitt minne för att stanna, åtminstone för ett tag.
Kommer antagligen dö snart om min mage ska bli jobbig varje gång.

Vet inte vart det här leder, men just nu vet jag vad jag vill och jag tänker ta allting som det kommer.
Inget se fram i tiden och fundera hur allting kommer vara då.
Allting är så himla osäkert hela tiden så från och med nu tänker jag ta vara på varenda bra ögonblick.
Alltså inte vara så rädd för vad som kommer hända, och dessutom inte oroa mig så mycket, och så lätt bli ledsen och sur. Ska vara så pass bra som jag kan vara, så får jag hoppas på att det blir bra tillslut.