Mycket skratt men mest tårar, vi hade sagt att vi inte skulle gråta men fan, Sabina och jag.
Det räckte med en enda replik ("Det här är egentligen Anders slinga, han var så stolt över den!") för att tårarna skulle börja rinna, och sedan en till ("Den här låten är egentligen en kärlekslåt, men ikväll handlar den om oss. För det finns ingen tid kvar för oss") för att vi seriöst skulle sitta snyfta hejdlöst. Har aldrig gråtit så mycket på bio, någonsin.
Har nog inte gråtit så mycket på länge över huvud taget.
Är så rädd för att sommaren ska ta slut. Så mycket jag inte gjorde som jag borde ha gjort.
Så mycket jag inte sa som jag borde ha sagt.
Har förlorat så många chanser och förstört så många möjligheter,
tack vare att jag tänkte att det fanns tid. Nu finns det snart ingen tid mer och allting är försent.